Om hur saker och ting inte förändras på ett år.

Jag berättade inte att vi åkte till Vuokatti förra helgen. Vi fick redan förra julen ett gåvokort för familjen till valfritt Holiday Club-hotell i landet. Ett år i kraft.

Hade först tänkt använda det direkt i januari. Mörkaste dystra månaden efter att alla julbelysen försvinner. Men så hade (har) vi ju Sibelle. Hon gjorde inget annat än skrek. Ingen mysig semester sku de ha blivit. Dessutom vet jag inte vad jag tycker om spädbarn och spavatten. Kanske inte det mest hygieniska stället att vistas på. Vi väntade.

Sommaren kom och bonden jobbade och vår enda gemensamma semester spenderade vi i Helsingfors på Gymnaestrada där jag dansade. Sibelle skrek fortfarande på nätterna. Vi väntade.

Hösten kom och vi gjorde husaffär, bonden jobbade och jag tog minisemester i Stockholm med brudarna. Sibelle skrek fortfarande på nätterna. Vi väntade.

December. Vi konstaterar att vi någon helg måste åka iväg eftersom tanten i andra ändan av telefonen inte tillät oss ta semestern först i januari.

Vi packade bilen i fredags och körde iväg. Sibelle skriker fortfarande på nätterna. Dessutom drabbades hon av feber. Hela helgen. Såklart.