Klicka vidare ifall du är känslig, gravid, eller inte vill veta. Haha. Maratonläsning!!
Värkarna började lördagen 25.8 kl. 14.00. Började klocka genast och märkte att det från början redan bara var 4-6 minuter mellan värkarna. Pratade med BB-personalen på telefon och vi bestämde oss för att stanna hemma så länge jag kan. 18.30 åkte vi in eftersom värkarna snabbt börjat bli sjukare.
Väl framme tog vi kurva i 20 minuter och allt verkade bra, öppen ca 2,5cm. Förflyttade oss till förlossningssalen (Blåa rummet) och jag gick i dusch. Det hjälpte i ca 45minuter. Efter det testade jag på vetekudde som hjälpte bara en stund.
22.30 Orkar jag inte utan epidural längre. Det hjälper genast och vi får vila eftersom alla verkar är bra även om jag inte känner av något. Efter det spräcks hinnorna och fostervattnet är grönt.
03.00 öppen ca 5 cm, dvs det gick långsamt framåt. Sammandragningarna blev lite ojämna och istället för en stor hade jag två mindre efter varann vilket gjorde att det inte hade samma inverkan som en stor sd skulle ha. Får hela tiden medicin för att öka sammandragningarna, hjälper sisådär.
05.00 börjar värkarna i korsryggen som epiduralen inte hjälper till. Satte mig på en boll och S massera ryggen. Hjälpte kanske 30 minuter. Vid det här laget var jag bara öppen 6,5cm. De ökar på epiduralflödet och ger mig lustgas. Andas gasen och kämpar vidare.
07.15 var jag 8 cm öppen vid undersökning men på samma gång försvinner Stellas hjärtljud och jag svängs på mage och barnläkare kallas. Hjärtljuden kommer tillbaka och jag sätter mig upp för att hjälpa Stella snabbare komma neråt.
08.15 är jag öppen 9 cm och smärtan olidlig. Mera medicin pumpas i mig.
08.55 börjar krystningsskedet. Hela krystningsskedet tog 1h 19minuter, dvs länge. Musklerna jobbade bra med kanske även emot mig eftersom Stella gled tillbaka mellan krystningarna. Barnmorskorna hade bestämt sig att låta mig kämpa och inte kalla läkare eller använda sugkopp eftersom de trodde att jag fixar det.
10.14 föddes Stella och de sprang iväg med henne genast till barnläkaren. Hon var 6 poäng och väldigt tagen av den långa förlossningen. S for iväg med Stella och jag blev kvar i blåa rummet i väntan på moderkakan...
..som aldrig kom ut. Jag var vid dethär läget väldigt borta. Jag hade inte fått se Stella, minns inte mycket av dethär själv utan läser i förlossningsberättelsen jag fick. Fick mycket dropp och medicin. Tappade under förlossningen 1 liter blod och senare mer. En timme , mycket dyr medicin och ett rum fyllt av människor senare konstaterar de att det blir skrapning. Då har barnmorskor och läkare hoppat på min mage så ja skrek för att försöka få ut moderkakan. Jag sövs ner och de får skrapa mig två gånger, först ut med moderkakan och sedan konstaterades att delar fattas. Sedan på nytt, förlorade 1,2 liter blod under operationen (Sammanlagt 2,2liter). De sydde mig även och 1 h senare är jag tillbaka i Blåa rummet där S och Stella väntar, Stella fick ligga i kuvös tills jag vaknade ordentligt.
Eftersom jag förlorade så mycket blod fick jag blodtransfusion sammanlagt 4 påsar. Det var väldigt bråttom att få i mig de första påsarna så de hann inte hitta min blodgrupp (AB+) så jag fick O-. Vilket inte är så trevligt men what to do. Inga komplikationer än så länge. Men får en att tänka på hur viktigt blodgivning faktist är. Hemoglobinen var nere i 78 på söndag så var väldigt groggy. Ännu på på måndagskvällen när jag skulle testa att gå svimmade jag.
Stella mår perfekt och är 10 poäng nuförtien, jag mår även ok, fast jag känner att hemoglobinen inte ännu är uppe i det normala. Elämä voittaa.
Får se vilka trauman jag har av det hela, tror det kommer upp först vid nästa (om de blir nå fler. höhö) graviditet. Personalen var underbar och S likaså. Sku ha gett upp så mycket tidigare utan S.
Bästa med vistelsen var ju att Malin födde samma dag och traskade in i rummet på natten med sin myskille. Så i fick ha familjerum med henne.
Det var min story.
