torsdag 22 maj 2014

Ja. Jag lever.

Tanken var ju inte att ta en så lång paus.

Hemkomsten tog musten ur en även om resan, och speciellt Stella, var fantastisk. Slängdes in i arbete och vardag och våren kom att bli den tuffaste hittills. Efter illamående, stress och stora besvikelser ser jag fram emot sommaren mer än någonsin. I bagaget efter denna tid har jag ett stycke fast tjänst och ett stycke unge i magen. Så helt bedrövlig har ju inte våren kunnat vara.

I höst hinner jag jobba fram till 26.9 innan mammaledigheten börjar och den 1:a november är det beräknat att tvåan anländer. Helst före, om nån frågar mig. Helst snabbare än ettan, och helst med mindre blod och skrapning. Början gick inte riktigt som planerat och tvåan kunde ha varit tvåan plus trean. Men trean orkade inte. Så vi gläds åt det som finns mer än sörjer över det som kunde varit. Tio fingrar till räcker mycket väl.

Har inte riktigt hunnit med i denna graviditet. Som det väl ska vara. V.17 på gång och snart får vi redan veta kön. Stella pratar om bebis men kommer att få världens chock när hon fattar att ungen är här för att stanna. Bra med delad uppmärksamhet kan jag ju tycka. Bortskämd som hon är.

Sådär. Nu vet ni. Jag lovar vara mer närvarande. Bara en vecka kvar till lärarens ynka (välförtjänta) 10-veckors sommarlov.


4 kommentarer:

Nina sa...

Hon är tillbaka! Jeii vad glad jag blir! Nu är det sommar, lov för dig, bruna ben, stella i simplare och mycket chill <3

Johanna sa...

Jättekiva att du är tillbaka! :)

Linn sa...

Tråkigt att höra om er förlust och vilka tunga saker ni gått igenom. Jag hoppas allt ska gå bra med lilla typen i magen och att du får må bra!

Anna sa...

Åh, vad roligt att du skriver igen! Har plöjt igenom hela internet de senaste två veckorna (känns det som...) men helt missat att du uppdaterat! Vecka 37 börjar imorgon och jag har nog inte riktigt hunit med heller, så du har gott om tid ännu! :) kram! <3